Spero Etiam

Fragment ur Den där sista våren, inte utgiven än

 

Den där sista våren handlar om Amand (49), en framgångsfattig artist, och Felicia (17), en särling med talang, som båda har svårt att förverkliga sina scenambitioner. De lever helt olika liv, men visar sig vara varandras själsfränder. När Amand får veta att han snart ska dö, väljer han nu före aldrig och inser att det är Felicia som kan hjälpa honom. Två människor med oortodoxa idéer om samhället, som längtar efter att bli sedda och hörda.

 

Kapitel 15, fredag 15 april

Felicia har stått och lyssnat ett tag utan att veta om hon ska ringa på eller inte. Hon ångrade redan att hon kom hit när hon mötte mopeden. Men det är ännu konstigare på en sådan väg att vända halvvägs. Hon funderar över att hoppa på cykeln igen, det känns som att hon tjuvlyssnar, det här måste vara hans egna låtar! Då hör hon ett slutackord som hänger länge i liften och det blir tyst. Hon tänker på Marina och tar klivet mot dörrklockan.

När Amand öppnar dörren verkar han eldig och förvånad.

“Jaha, Felicia!”

Hon kan inte komma på mer än "Hej". Han står kvar där, tills han säger: "Men kom in!" och backar mot köket. Så hon följer efter och stänger ytterdörren. Ska hon hänga av jackan? Hon känner igen sig här, hon har alltid hängt jackan på en av krokarna som är formade som seriefigurer, men de är borta.

Amand i köket sätter på vatten.

"Jag gör te, vad vill du ha? Jag har inte så mycket hemma."

"Det är bra för mig", säger hon i dörrkarmen, räknar hur länge det dröjer innan te är färdigt, upphällt, svalnat.

Amand hänger lite på en stol, så drar han den bakåt, gör en gest. Så hon hänger jackan på armstödet och sätter sig. Som förut. Han rotar i skåpet, hon hör glas klirra, är tacksam att han inte frågar på en gång. Hon ser att det regnar, hon har haft tur på vägen hit.

"Kom du precis eller …? Jag höll på att sjunga, jag kanske hörde inte ringklockan?" frågar han utifrån skåpet.

"Jag hörde det."

Med en österländsk burk i handen, vänder han sig mot henne lite grand. "Oj! Vad tyckte du?" Frågande ögon, sårbara. Samma känsla som då i hans 2CV. Borde hon svara?

"Nej, men förlåt, behövs inte! Kom du för dina låtar?" Han häller i tevattnet, ställer tekannan i tehuven, som är densamma som förut. Glasmuggarna som han sätter på bordet känner hon också igen: Snoopy och Charlie Brown. Förr fick hon alltid Lucy.

"Hur är läget?" frågar hon när han har satt sig, han sitter på bordets kortsida.

"Tack!" säger han. "Du då?"

"Jo, okej!" säger hon med ett leende. Han tittar på henne som om han kan se att hon inte berättar sanningen. Som om han ser så mycket mer än andra. Hon känner sig krympa, hon har redan krympt så mycket efter den där dumma auditionen.

"Jag skrev upp det ene och det andra, jag ska bara hämta det."
Hon undrar "Hurså", men han har redan gått. Hon sneglar in i vardagsrummet, pianot står inte kvar. Amand kommer tillbaka från ett annat rum med en pärm i handen. Ur den kommer hennes låtar, hon känner igen typsnittet, de rosa gemen. Där ligger hennes djupaste tankar, allt hon skrivit det senaste halvåret och inte redan kastat. Här ligger de fullskrivna med anteckningar, pilar och symboler. Hon vil krypa iväg och inte känna Amand längre. Sedan vill hon vara stolt, han har inte bara läst dem, men studerat dem! Men när hon tittar på honom, känner hon ett slags rädsla för allt han kommer att säga om hennes låtar. Hon tittar ut ur fönstret, undrar om naturen var lika vacker och blöt när hon kom hit förut.

"Vill du inte höra? Jag trodde att du kom för de här?" Amand frågar det försiktigt. Hon råkar höja blicken till honom, precis när han säger: "Du har haft en dålig dag eller hur?"

Nu inga tårar, tack! Men hon känner tårarna komma upp och lyckas inte blinka bort de med detsamma.

 

Amand häller i te och kommer sedan ihåg att hon inte ville, han borde sluta med att trava runt såhär. Den deprimerade känslan han hade idag har sjunkit lite när han sjung, men han är rädd att hon kan se det på honom, att känslan kan läsas från hans ansikte. Men då visar hon ha tårar i ögonen. Resolut ställer han ett teglas framför Felicia och sätter sig. Han tvingar sig själv att inte resa sig igen för att hämta kakor, en sjuttonårig tjej vill ju inte ha kakor.

"Förlåt", säger hon.

För vad? tänker han, men han säger det inte. "Jag har också haft en dålig dag", säger han. "Tills nu då." Hon ler. "Vill du berätta?"

Hon skakar på huvudet. "Du?" Hon menar det, ser han. Han funderar en stund och svarar: "Egentligen ja, men inte nu. Jag vill inte att du …" Han mönstrar hennes ansikte, man kan ju bara gissa vad andra känner. "Ska vi ta en låt? Jag har skrivit upp allt möjligt, men det är inte för att de är dåliga. Här, den här tyckte jag är speciellt gripande. Påfallande även, på grund av … ja, av vad du lämnar ut."

Hon bara tittar, blinkar med ögonen. Reagerar lite oförstående på hans senasta mening.

"Det du känner när han säger det, det sjunger inte."

"Nej men det blir så …"

"Exakt! Det är bra, du låter lyssnaren fylla i det. Det är bara … Du hade inte noter med här, har du redan musiken?"

"Ja", säger hon självsäker.

"Lyssnaren behöver få lite tid här, med musik alltså. Går det bra?"

Han tittar på henne, hon sitter omkring hörnet av köksbordet och böjer sig inte över pappret, hon vet texten utantill såklart. Hennes överkropp lutar lite bakåt, men hon vänder inte bort blicken. Alla vänder bort blicken vid komplimanger, framförallt unga kvinnor. Men Felicia verkar snarare titta in i honom, som om hon även vill veta det han inte säger.

 

Den här mannen fattar mig, tänker Felicia och hon ser bilden framför sig av en tröskel som hon inte kommer över. Sedan hör hon Marinas ord igen och kollar in hans blick.

"Du har gjort dig så mycket besvär", frågar hon försiktigt. "Varför? Jag menar: det här är ingen skolgrej."

"Som lärare? Mitt uppdrag är att hjälpa alla vidare, utmana alla att … Det är inte det du menar."

"Som människa då?"

Han ler, tvekar. "Känner du igen den känslan att du kan … att någon annan kommer vidare för att du …? Om jag den här sommaren ligger och dör och jag undrar: vad har jag gjort egentligen … har jag betytt nåt för nån? Förlåt, det låter lite överdrivet."

"Nej!" Hon ler, hon förstår honom. Hennes hand går till hans hand som ligger på bordet, hon nuddar den, innan hon inser vad hon gör.

"Tack", säger han utan att titta på handen som försvinner snabbt i hennes knä. "Har Marina inte följt med?"

"Nej, hon tror …", hon avbryter sig själv, "hurså?"

Han flinar. "Tror du detsamma?" Varför frågar du, är hennes första tanke. Fast, vad tror hon egentligen?

"Jag vet inte. Jag tror att du mot någon … att du mig …"

Han reser sig, går mot skafferiet och tar fram ett paket kakor, digestiver. "Jag önskar att folk inte jämt hör något annat än vad jag säger att jag vill!" säger han lite patetiskt. Han lutar sig mot skafferidörren en stund innan han vänder om sig.

"Varsågod!", han öppnar paketet och ställer det upprätt på bordet. "Du kanske inte vill, men nu kan jag inte låta bli." Han tar två och tar sedan fram tekannan, fyller på sin kopp. Felicia tittar i sin och dricker lite.

 

Med ens vill han att hon går. Han gillar att hon är där, han är rädd att han går för långt, säger saker som nyss.

"Såklart vill jag inte göra saker som du inte vill. Om vi bara kunde känna in vad andra vill. Och om vi vågade göra vad vi vill."

"Om vi bara skulle säga vad vi vill!" fyller Felicia på.

"Ja! Gör du det då?"

Hon verkar tveka, verkar vilja säga något, nu måste han hålla munnen och avvakta.

Felicia säger: "Vi kanske är rädda? Är inte du rädd?"

"Rädd?" Han måste tänka, försöker att prata långsamt, för det här kan han bara säga lågt: "Att gå för långt? Klart! Och ändå gör jag det."

"Vad? Går för långt?"

"Det verkar så."

De tiger. Han tänker att han inte ska säga mer nu. "Tycker inte du det?"

"Vad? Om vad?"

Han tittar på henne, han tror att han tittar för mycket, hon ser så naken ut. Men nu kan han inte ge inget svar alls.