Spero Etiam

Fragment ur Rädda Världen! - tävlingen, inte utgiven än

 

Nu så manga är oroliga för världen, har det blivit ett tema som kommersiell TV drar nytta av. Den populära presentatorn Kevin Kreet skapar ett program kring detta: showen ‘Räddda Världen!’. Man deltar i par och ska ge idéer för att rädda världen. I den här romanen målas hur två tjejer med motstridiga karaktärer, Melinda en Ariana, hittar varandra och deltar ihop i tävlingen, varvad med fragment ur TV-programmet.

 

Kevin Kreet går mot brylkrämluggarna Hans och Rob som av någon ironisk anledning har fått den skära pulpeten. Melinda stryker svetten ur pannan, de senaste minuterna har den ena kameran stått så ungefär inpå henne. Men hon har vunnit poäng. Kvinnohandeln har inte blivit löst, men hon har gjort tydligt att detta är möjligt om det fanns en politik vilja.  Både den vänstra och några jurymedlemmar har applåderat. Sedan honorerade Kevin en till ‘vänster’-fråga och nu står och klantar Hans och Rob sig om vad de ska göra med arbetslösheten.

     “Slopa socialbidrag!” ropar Jacky fast det är inte hennes tur. Jacky spelar ibland rakt på publiken, som om Kevin inte fanns. “När de där slöfockarena inte får pengar, då hittar de jobb.”

     Nu är det Ariana som objuden kommer emellan. “Det tycker jag är så ofantligt dumt. Det finns en strukturell arbetslöshet av dryg nio procent och du påstår att det går att hitta jobb åt alla trots det?”

     “Jag kan alltid hitta jobb, men jag gnäller inte, jag tar vad som helst.” Jacky går hem hos publiken det gör Jacky hela kvällen. Ariana väntar till de har jublat klart.

     “Vad bra för dig. Du kanske menar ett annat slags jobb, som inte syns hos arbetsförmedlingen?”

     “Ariana,” kommer Kevin emellan, “har du en lösning för arbetslösheten, en strukturell?” Det sista ordet uttalar han som om han använder det för första gången.

     “Man kan slopa den”, säger Melinda muntert. Kevin springer omedelbart mot henne, hon har valt ett bättre dekolletage den här gången, men han försöker ändå.

     “Slopa vem?”

     “Arbetslösheten! Det är ju inget invecklat problem, Kevin. När man jämför med allt vi har pratat om.”

     Kevin fnyser med glada ögon.

     “Arbetslöshet,” fortsätter Ariana, precis som de har övat in, “är skapat av höger, av arbetsgivarna. För att de vill kunna välja, för att de vill att folk accepterar deras arbetsvillkor, för att de vill kunna vägra folk som inte passar dem. Det finns tillräckligt med saker att göra i vården, i skolan, på gatorna, överallt finns mer jobb än det utförs. Man behöver bara anpassa lönepolitiken efter jobbsituationen i stället för tvärtom.”

     Det blir tyst.

     “Det kräver bara lite flexibilitet”, påfyller Melinda.

     “Det låter lite för enkelt.”

     Melinda och Ariana tittar på varandra, när de övade kom nu applåden. Det är tyst, publik och motståndare avvaktar. Plötsligt går Melinda mot publiken, hon ser hur mannen med handkameran skyndar sig mot henne.

     “Hur många av er har jobb?” ropar hon. Tvekande höjs fingrar. “Men kom igen, ingen annan?” Nu har en dryg majoritet räckt upp handen. “Och hur manga behöver arbeta övertid ibland? Extra kväll? Vad säger du?” En man i kostym på första raden tar till ordet men han hörs inte för att det inte finns en mikrofon i närheten. “Sextio? Per vecka? Finns det ingen annan som jobbar där? Eller är du så himla bra att ingen annan kan det du kan?” Hon går över till andra sidan. “Här då, övertid? Extra jobb, du, två jobb? Varför det då? Och du? Hur kom det sig att ni hade tid att komma hit idag då?”

     Melinda går triumferande tillbaka och säger till Kevin med ryggen mot kamera två: “Har du hängt med, Kevin? Trekvart har ett jobb, tiotals jobbar ofta övertid eller har två jobb eller klagar att de måste jobba sextio timmar i veckan. De där nio procent har man i no time.” Publik jublar och   klappar.

     “Och lönen då?” undrar Sandra, men rösten går förlorad i applåden.