Spero Etiam

Wimmerdonfinalen

 

Ylva får skjuts av pappa som vanlig, men fattar han inte att man ska stanna exakt vid den röda mattan? Hon kliver ur bilen och omringas omedelbart av bodyguards som med stadiga rörelser styr henne mot mattans mitt. Det är nytt att hon räknas till eliten. Kameror blixtrar, Ylva känner sig klumpig i den hyrda klänningen, hennes kraftiga kropp putar ut på alla sidor. Pappa tutar, generad tittar hon bakom sig. Han har tutat i tio år och då har hon viftat innan hon gått in. Tror han att han kan göra som han vill nu? Ylvas ögon noterar hur många det är som tittar på henne, småbarn med flaggor, ungdomar i discountkläder, en del med höjda näver. Folk skriker, hon hör inte vad. Det är så många att hon inte ser ansikten, inte känner igen någon. Ett staket ramlar omkull, några ungdomar springer ut på vägen och bankar på pappas Mercedes medan han kör iväg. De skjuts omedelbart. Vem gör så? Snabbt tar hon sista steget till trumman av armerat plexiglas. När den installerades tre veckor sedan undrade hon hur det skulle vara att gå igenom den. Nu är hon här! Plexiglaset förvrider vad som finns bakom, hon försöker läsa banderollerna, "Stop" står det på en och sedan … är det "egoismen"? På en annan har man ritat en jordglob som slås bort av en tennisracket. Hon får en knuff på axeln.

 

Asra har valt en oansenlig grå bil i stället för limousinen som erbjöds henne. Hon trivs med att svänga upp bildörren och kliva ut själv innan guardarna fattar att det är hon. Hon rättar till sjalen om håret, hennes dräkt i svartsammet täcker hela hennes smala kropp, bara armarna är bara, som när hon slår mot bollarna. Van låter hon sig avskärmas från prickskytt, men hon går i rask takt så att hon kommer ikapp Ylva som har stannat till före ingången. Hon nuddar hennes axel och viskar: "Come on!"

 

Sedan klubbhuset byggdes om har Ylva inte varit härinne. Det har blivit en riktig pampig byggnad som tennisväggen fick ge vika för. Pappa sa förra veckan att hon aldrig hade spelat en WTA-turnering här i Vimmerby om inte Wim Roos hade köpt föreningen och pumpat miljoner i den. Och det såklart. Men för henne hade Wimbledon fått stanna kvar i London, de hade väl kunnat vänta in den politiska situationen och gå vidare efter något år. Men nej, Roos hade ingen Grandslamturnering än och tydligen går numera allting att köpa. Att han valt just Vimmerby, Wim Roos äger ju minst tio tennisparker, det har väl med namnet att göra. Den fria pressen döpte den omedelbart till "Wimmerdon", men i de officiella tidningarna är det bara stolthet, Roos är Sverige och Sverige är tacksam. Klubbhuset är nu "elit only" och hon behöver följa de biffiga vakterna för att hitta till vip-rummet. Där tas de emot som födelsedagsbarn och Ylva får ett stick i magen av tanken att hon ska spela sin allra första WTA-final imorgon mot den där tjejen som redan vunnit så många. Någon håller upp en bricka med glas och hon tar ett med något gult i. Det luktar surt. Såklart dricker hon inte, på skolan är man hänsynslös när någon dricker, men här får man inte tacka nej. Roos betalar och Roos befaller. Hon nippar smaken av eliten. Den är sur! Hennes motståndare står utan glas, hennes muskulösa armar hänger strama längs den smala kroppen. Hon klär i svart!

 

Asra räcker inte ens ut en hand, lugnt säger hon: “I don't want a drink.” Hon försöker inte tona ner sitt indiska brytning eller förolämpade ton. Servitören smygar iväg, hon behöver inte hitta på något om religion. Medan hon avfärdar några celebriteters frågor i korta ordalag, sneglar hon på Ylva. Hon har läst på sig, hennes opponent, turneringens överraskning är bara sjutton år och så storvuxen hon redan är! Hon vet historien om Ylvas syster och den där märkvärdiga sjukdomen. Genom fönstret ser hon industriområdet i fjärran, en fabriksskorsten, det ringlar rök ur den. Rök, nu mitt i sommaren? Men hon håller minen, helt koncentrerad på yogaställningen.

 

Ylva ser Asras blick. Tittar hon på henne, nej, hon tittar ut. Oavsiktligt dras Ylvas ögon också till fönstret, fast hon vet att hon inte vill titta. Sanatoriet står ditåt och hon är här nu, det hjälps inte att tänka på det, säger pappa.

"Lugubert, va?" säger en röst som dykar upp bredvid henne. Stylad hårknut, skrivblock i händerna, tidningsjournalist? "Röken ringlar, de bränner även idag. Hur känns det att stå på den här sidan?"

Inte börja med öh eller tja, låter pappas röst i bakhuvudet. "Hur det känns? Det är varmt idag."

Journalisten tittar förvånat på henne. "Din syster har kommit ut, eller hur? Ni har fått begrava henne?"

Nu är det Ylvas tur att vara förvånad, vet de allt om henne?

"Hur många kompisar har du som kan betala en begravning?"

"O, jag har inte så mycket …" börjar Ylva innan hon fattar. Dumt! De har övat på sådana frågor. Men hon är inte beredd, presskonferensen har inte börjat än.

"Min pappa tar hand om mina finansiella intressen", säger hon stelt.

"Men vad härligt!" säger hårknuten med en blick som om Ylva därmed är korad. "Och Wim Roos såklart!"

"Du får ursäkta mig", avbryter Ylva och sveper glaset som i en film. Oj, det kändes i halsen! Nu är hon tvungen att ta ett till glas. Som tur är klappar Roos just i händerna. Det blir tyst fort. En vakt puttar henne mot en liten trappa.

 

"Welcome! Welkom!" Roos står på scenen bakom en mikrofon fast rummet är inte så stor att den behövs. Blygt ställer Ylva sig en bit ifrån honom, Asra skrider till scenens andra sida. Roos röst är tunn och raspig som en hundraårings. Men hans ord är breda och dryga, det här är hans turnering och turneringen är fantastisk och hur bra att det får vara i Sverige nu, eller hur? Journalisternas frågor är tama som om Roos själv hade skrivit upp dem. Ylva blir överrumplad när hon hör sitt namn. "Va? Förlåt, vad var frågan?"

"Att det är fantastiskt att det är nu här i Vimmerby, det tycker väl du också, flicka lilla?" säger Roos.

"Kan hon få svara själv?" undrar någon bakifrån.

"Jag är född här i Vimmerby och jag har aldrig varit i London, så det hade varit …" Hon behöver ingen mick, men Roos överröstar henne: "Som jag sa!" och han fortsätter på engelska med detsamma. Ylva protesterar inte, ju mindre chans att göra bort sig desto bättre.

Det är Asras tur och hon uttalar perfekt klichéerna om hur glad hon är att vara här och vilket vackert land det är! En journalist vill veta vad hon tycker som är så vackert här i Vimmerby?

"Well not that chimney over there, that's for sure!" skämtar hon.

"That is mine, precise som this clubhouse", raspar Roos i micken. En tystnad dalar over vip-rummet.

"Well, what a nice, big chimney that is. Shall we talk tennis now?" Asras leende försvinner inte från ansiktet.

Journalisterna tar till rutinerna igen och Asra svarar i välformulerade meningar, kort och sakligt. Ja, hon är i toppform och nej, hon är inte oslagbar. Först när frågan ställs om det finns en chans till en överraskning imorgon, svarar hon inte direkt. Hon tittar omkring Roos mot Ylva och frågar: "Well, we'll see! Ylva, what about a surprise tomorrow?"

Hon uttalar y-et ganska bra, det överraskar Ylva. Den lilla blinkningen fattar hon inte, varför är Asra så bussig? Eller spelar hon det? Leendet ligger som make-up på ansiktet. Igen glider Ylvas tankar iväg, hon kan engelska, men hon missar frågorna.

"I'm used, you should ask her", hör hon Asra säga.

"Ylva, hur upplever du det? Alltså att ni bevakas hela tiden, att ni behöver bevakas, att ni skärmas av från världen."

Hon ser alla ögon vända sig mot henne, Roos irriterade blick som om hon redan nu har svarat fel. Vad var pappas föruttänkta svar på det här?

"Jag har inte haft så mycket. När jag spelade kval fick jag ingen bevakning alls."

"Det är bara de mest framstående som har rätt till bevakning. Ändå är landets budget för VIP-säkerhet större än det för utbildning. Visste du det, att vissa inte kan gå till skolan för att andra vill spela tennis?"

Roos protesterar men omedelbart tar en annan journalist över.

"Ylva, nyss där ute sköts tre ungdomar, en var en klasskompis till dig när du var liten. Hur känns det?"

Va? Vem då? undrar Ylva, hon har inte känt igen någon. Hon ser Asras ögon vända sig snabbt mot hennes, som om hon bryr sig om svaret, om henne, nej så kan det inte vara, hon förstår ju inte svenska! "Det är trist att det är nödvändigt", mumlar hon som inövat. Det förblir tyst. Skulle hon ha sagt mer?

"It is really not necessary", sager Asra eftertryckligt. "There are always other ways."

Det låter surr, Roos behöver micken nu för att bli hörd. "But I can not have my players shot, can I!"

Asra ignorerar honom totalt, som om hans ilska inte hade med henne att göra. Även en yngre journalist tar ingen notis av Roos humörväxling. "I olika länder ifrågasätts den demokratiska försvarbarheten av …"

"It is freedom", dundrar Roos med en possessiv gest mot Asra och Ylva. "De här flickorna måste vara fria att utöva sitt yrke, freedom to earn there money without …" Fortfarande med händerna utsträckta letar han efter engelska ord, Asra ser det som en inbjudan att komplettera hans mening.

"Without the need to spend it on common people?" De tittar på varandra, multimiljonären och supertalangen, båda personer som inte är vana att få mothugg. Hans ansikte är kallt, hennes ler, hon vinner.

Ylva känner kalla kårar, sådant här har de inte repeterat! Och just då får hon en fråga av en äldre TV-journalist som hon alltid har tittat upp till. "Ja, Ylva, det ville jag fråga dig, får jag fråga dig något?"

Roos gör en butter gest.

"Ylva, du är född i Vimmerby, du har spelat i tio år på de här tennisbanorna, det måste kännas stort att stå här nu som stjärna."

"Det är en flickdröm", äntligen passar ett av pappas svar in.

"Ja, precis! Du måste ha drömt om det här när du tog dina första tennislektioner. Då var du ingen stjärna än, du blev sista i din första turnering. Fast nu har du blivit bättre än kompisarna såklart."

Han pratar långsamt, han behöver inte frukta att bli avbruten, inte ens av Roos. Ylva undrar om hon måste säga något nu eller vänta på en fråga.

"Under tiden har utbildning avskaffats för alla som inte visar talang, vissa vet efter nationala provet i sexan att de aldrig kommer att få ett riktigt jobb. Och du skulle inte ha fått fler tennislektioner efter de där första turneringarna." Den mjuka rösten ebbar ut och mannen låter sin blick glida till fönstret så att kameran fångar upp den rykande skorstenen.

"Kan du komma med en fråga nu, karl!" ryter Roos. Den samlade pressen håller andan.

"Javisst!" skyndar den mjuka rösten sig. "Jag undrade, har du fortfarande kontakt med kompisar från den tiden?"

"Jag har en vip-fan-account på superfacebook", svarar Ylva. "Min pappa sköter …"

"Jo, din pappa sköter allt, det var inte det jag menade med kontakt, men tack för att du tog dig tid att svara." Nu låter han inte mjukt längre, han vänder sig till sin kamerman, som om det räcker för idag. Då ändrar han sig och frågar: "What about you, Asra? Do you have time to meet your family or schoolmates?"

Blodet drar iväg från Asras ansikte, som om ett åskmoln plötsligt drar över henne. "Well, I do", börjar hon och harklar sig. Men Roos ingriper: "More questions?" Han är egentligen bara en ganska liten man med grått hår, fast han är ett huvud längre än Asra. "Someone who wants know something?" Ordet "know" spottar han i mikrofonen. Det är tyst, alla har förstått nu att han är irriterad. Det är han som bestämmer vem som får sitta i pressläktaren imorgon, oavsett ackreditering. Roos vänder redan om sig och går nerför scentrappan, när Asra säger: "Yes, I do."

Hon går lugnt till mikrofonen, tar den ur stativet och frågar: "I received a letter with my contract. The winner is supposed to pose for your magazines?"

"Of course", fräser Roos.

"And I noticed that you recently bought Playboy? You don't happen to think that you get a tennisstar posing naked, do you?" Asra har en sylvass röst nu, yogaställningen är borta.

"It's in the contract", sager Roos triumferande.

"No, it is in a letter."

"The contract says: follow up all instructions."

Asra får en stor rynka I pannan. "Should that include: take of your clothes and let me …" Asra, några sekunder helt utom sig själv, blundar plötsligt, pressar ihop ögonen och läpparna som redan format ett F. "Sorry", säger hon matt.

Det hörs "Yes!", några journalister längst bak glömmer bort sig och gör en segergest. Roos reagerar som stucken och gestikulerar mot några guardar som omedelbart kliver dit. Men Asra säger högt i micken: "Leave them alone! I'm not finished yet!"

Förbluffat stirrar både Roos och vakterna på henne. Ylva smyger till trappan, hon vill inte vara här uppe!

Asra återfinner sin fridfulla ton och börjar ge svar på alla inte ställda frågor, lugnt och fint. Visst är bevakningen dyr, hon vill gärna betala den själv. Alla i tennisset tjänar alldeles för mycket, det står inte i förhållande till prestationen, även om den är mer värd än företagsledarnas och topptjänstemännens. Och vad gör aktieägare egentligen? Roos ropar något men hörs inte utan mick. Om nu ingen skulle tjäna mer än vad som är rättvist och inte mer än vad man rimligen kan spendera, säger hon med en blinkning och när några börjar småskratta, låter hon resten av meningen för vad den är. Vakterna kollar vem som skrattar, men Asra ropar plötsligt högt: "Everybody wants to work and there is so much to be done!" Den meningen gör att högtalarna knakar, någon hade skruvat upp volymen.

Roos står och diskuterar högt med vaktarnas ledare, han verkar på randen till ett utbrott. Men Asra fortsätter lika lugnt som förut. Hon berättar om sin halvsyster, som hennes mamma var tvungen att avstå vid födseln. Med sina tennispriser har Asra kunnat betala en byrå som lyckats spåra upp systern, och gissa vad, hon var här i Sverige. Det har ju alla läst i tidningarna. Systern beskrevs som en sär, som den stackaren man kan förvänta sig som adoptivbarn från ett efterblivit land. Asra säger att hon har grävt djupare. Halvsystern var faktiskt bäst i klassen, särskild i idrott, det ligger i släkten kanske? Hon kom underfund med att systern var offer till en gruppvåldtäkt och sedan dess haft psykiska problem och inte kunnat prestera. Det är inget man får hjälp med i det här landet, det var för dyrt för föräldrarna. Polisen hade inte ens letat efter förövarna, har man inga pengar, blir det ändå ingen rättegång.

"Now they've started an investigation. If she wasn't my sister, they said, she was not worth bothering."

Asra är tyst. En tystnad som ömmar. Någon harklar sig, alla tittar oavsiktligt dit. Roos säger med tunn röst: "You stop it now!"

Det är för Asra vinken att fortsätta. Hon ställer frågan hur en demokrati har kunnat välja att satsa allt på en liten grupp. Varför så många ungdomar därute knyter nävarna mot tennisset. Var alla är som inte har fått göra högre utbildning. Och slutligen: varför ryker den där skorstenen mitt i sommaren?

"Sanatoriet ska inte vara där", ropar Roos och kommer upp på scenen. Journalisterna håller andan.

"Isn't it yours?" säger Asra.

"Enough! You stop it now!" skriker Roos och han försöker få tag i mikrofonen. Hon sticker handen i luften, han grabbar efter den. Så stöter hon upp knän, mitt i skrevet. Han kryper ihop. Guardarna tvekar om de ska ta fast henne, om de får det, respekten för den internationella stjärnan sitter djupt. De väljer att stödja Roos, hjälper honom ner i en stol. Asra går mot Ylva som står kvar vid scentrappan och drar upp henne igen.

"Exactly!" säger Asra. "We stop now!" Hon tittar på Ylva, det är som om hon bara pratar till henne nu. "You know why Wimbledon couldn't be in London? How can even those conservative britts organise massprotests and not you in this country? It is in France now, it's started in Poland and Austria last week, it's everywhere!"

En del journalister nickar, men Ylva tittar häpet, ängsligt. Hon följer inte nyheter, har kanske levt i en bubbla den senaste tiden. Men det här, det är inte vanligt, det fattar hon. Vad det är som händer, undan för undan sipprar sanningen i. Hon är nästan två huvuden större än Asra, men hon känner sig så liten, så ung.                 

Asra föreslår att de inte spelar imorgon, inte så länge alla kraven beviljas. Hon hänvisar till en pamflett på det illegala internetet som enar alla motståndsrörelser. Ylva visste inte ens att det fanns, illegal internet, rörelser, motstånd?

"Come on, Ylva, we can stop egoism!"

Den där äldre TV-journalisten med sin mjuka röst tar ordet. "Fattar jag rätt: det kommer inte att bli final imorgon?"

Asra svarar inte, hon tittar på Ylva.

"Jag vet inte", stammar hon.

Så rätar Roos upp sig i sin stol. "Var är ditt förnuft, flicka! Om du ska spela med med den där … kommunisten! Din karriär är över på en gång! Ditt liv är över, du är ingen mer."

Ylva vet inte vad hon ska säga, hon står bara där och ser att alla kameror är riktade på henne.

"You'll be dead as a herring!"

"Ylva?" Asra höjer inte rösten, hon snarare viskar i micken. "You can win tomorrow without playing. But then you smash away the world. Or are you with us? You will be front page news either way. But you have to choose!"

 

Det är alltid unga människor som gör val. Som om det inte längre går sedan, som om modet faller en ur händerna som reservbollen efter en serve. Ylva och Asra på en junidag i Vimmerby. Framtiden skulle aldrig mer vara som den var uttänkt.

 

Spero Etiam