Spero Etiam

Inte lyssna, Vilma!

 

Mitt under en spakväll med tjejerna hade det kommit över henne. Det satt i vägen i henne, det tog plats. Ingen av de andra verkade ha drabbats, då bara babblade på. Med händerna kletiga av dipsås låg hon och tröttnade på filmen, huvudet fylldes med konstiga tankar, som: vad jag gör jag här egentligen? De andra ville gå ner, det fanns killar och de såg till att hon fick en också. Han gjorde så sitt bästa att hon blev illamående, viskade söta ord medan han rörde sig neråt med fingret under hennes trosor. Plötsligt drog hon upp knän, det sa knäck i hans ansikte och han svor till. Hon kände lättnad och lite förvåning över det. Hon hörde "Vad gör du?", men en annan slags röst sa: "Slå honom!" Medan han försvann till toaletten för att badda fejset, satte hon upp sig och tittade på sina förvånade kompisar. Nu anade hon vad det var: det här måste vara en känsla. Känsla hade hon hört talas om, om man har det ska den ignoreras eller tryckas bort. Men hon ville inte, känslan var redan större än hon. Hon såg sig själv emellan alla de här hon brukade umgås med och fattade hon var annorlunda nu. Hon märkte hur de andra försökte dra ner henne, pratade mildrande, försökte mysa upp stämningen. Men hon mejade runt med armarna och hon stack. Det fanns inget annat val.

Att det var märkligt, hon märkte inte det. Hon gick in i natten, inte till en taxi, men till fots. Hon gick förbi suphaken, spelhallar och funpalats, tills hon kom genom mörka gator där regn föll ohindrat på hennes hjässa. Hon bara gick vidare och till slut hade hon gått hela vägen hem.

Vad som hände sedan, minnet är vagt. Mest stirrade hon ut ur fönstret utan att se någonting. Regn såg hon, neonljus som tändes och släcktes. Det hon såg var känslan, vart hon än tittade. Hon hörde den och hon smakade den.

Hon slutade att öppna sina böcker, att sminka sig, att äta. En söndag tvingade hon sig att gå till affären. Överallt fanns det människor, översminkade människor, tiggande människor, företrängande människor, svärande människor, människor med frågande ögon som när som helst verkade kunna falla sönder. Själv trängdes hon fram för att få tag i ett magasin. Men när hon stod framme, blev hon förblindad av alla illaglatt färgade framsidor. Hon lämnade affären med bara en kartong jordgubbsyoghurt. Det duggade den dagen, det var mycket polis på gatorna, det låg redan en del folk nere. Sticka, tänkte hon instinktivt. Men hon stod kvar, stirrade på arrestanterna och hörde de ropa att de var oskyldiga. Poliserna var från den där kinesiska företaget, de förstår ändå inget. Hon ställde ner yoghurten, mest för att lugna känslan.

När allt gick fel, när hon fattade att hon inte fick pengar längre, att hon inte fick stanna på studentrummet och hon attackerades av recruters, än stannade känslan där den satt och fällde hennes förnuft och klokhet. Jag är viktigare, sa den, än dina banala bekymmer. Vems känsla är du egentligen, tänkte hon och skämdes att hon pratade med sig själv. Är en känsla ens egen?

Det fanns jobb, hon måste ju jobba, det sa den där typen från Social Company som lät som om hon brydde sig. Det finns ju alltid andra att kontrollera. Hon höll ut i tre veckor, tre veckor av blankettläsning, epostskrivning, meddela andra att de har gjort fel, att hon inte kunde göra någonting för dem. Tre långa veckor med utskällningar från ilskna kunder, klagomål från kollegor som inte fått sitt gympass och anmärkningar från chefen om hennes antal kundögonblick per timme.

Man får inte bara sluta, det visste hon såklart. Det var känslan som gjorde det, som hejdade henne att gå in där och som skrev mejlet till chefen att hon inte kunde fortsätta. Från den ena dagen till den andra stod hon på andra sidan, fick otrevlig epost från personer som hon hade suttit bredvid. En kom för att hämta hennes möbler, sa att hon inte kunde göra någonting för henne. Hon stod i ett tomt rum med tårar i ögonen. Är du nöjd nu? frågade hon känslan. Hon lämnade rummet och luffade omkring på samma mörka gator som den där natten då hon inte tog taxi, med inget mer med sig än en ryggsäck med kläder. Och känslan såklart. Hon ville inte vara där, men hon ville inte heller tillbaka, hon ville inte vara någonstans. Hon blev trött, så trött att hon till slut inte ville någonting längre, ha en plats att sova, det ville hon. Beredd att sälja sig själv, med eller utan känslan.

Så stod det plötsligt en kuf framför henne som sa att han hade ett rum med en säng till henne. Det hörde till jobbet, jo, då fick hon såklart jobba åt honom och han betraktade henne från hjässa till skrev. "Inte det!" bönfall hon. "Som om du har nåt val!" svarade han.

"Men det har du!" sa kuf nummer två som dök upp bakom honom som i en reklamfilm. "Och just nu med bonuspoäng å-å-å-å-åch … en helt ny 9XS som ingår helt gratis!"

Hon sa ja, mot den retoriken hade inte ens känslan något motvärn. Så nu är hon fast. 9XS har inte bara det snabba 9-nätverket, men även 3D-färger och roundsound, det finns knappast någon som kan betala det själv. Varje dag börjar med en sms som preciserar hennes skuld till Seven Seas med två decimaler bakom kommat. Det är ett 3D-sms. Hon har en rymlig lägenhet i deras kvarter, men den gråa rocken måste hon ha på sig hela tiden. De första dagarna såg hon folkets blickar, hur de ryggade tillbaka och fick bråttom. Kassörskor gav henne ett exklusivt-kvitto utan att möta hennes blick. Någon spottade på den ilsket röda Seven Seaslogotypen på rocken och rusade bort. Nu håller hon XS'en mellan henne och människorna. Hon vet att hon avskräcker dem, om hon bara vänder XS'en, då springer de. När hon möter en kollega, får hon en nick och ibland en blink.

Objektet som hon har för närvarande är en gatuartist som sjunger upphetsande låtar. Det är inte svårt. Han står på torg och gathörn tillsammans med en ung tjej som spelar på en gitarraktig sak och han sjunger och talar. Tjejen sjunger med men det är han som är objektet. Hon ska filma, mest folket omkring, det finns alltid några som stannar och lyssnar, mähän alltså. Men när hon riktar sin XS, då försvinner de fort. Artisten verkar inte ens se henne, "Du gör det inte för dig själv, du gör det för oss alla", sjunger han och hon kontrollerar volymreglaget.

Nu står han på ett torg, han har till och med klättrat på en staty av Gustav Vasa. Det står ganska mycket folk här mellan träden och de parkerade bilarna, det är svårt att hitta rätt ställe att få med alla på bilden. Artisten ropar: "Och nu allihopa!" och vad fan! De sjunger med, massvis. "Egoism nej! Det rätta viset är rättvist!" hon borde framförallt inte lyssna. För att filma alla går hon mot Gustav Vasa och håller upp XS'en, just när några börjar applådera, de är så på bar gärning!

"Hejsan! Jag är Feliz, vem är du?" Hon står där plötsligen, tjejen med instrumentet, hon står och anglar med handen som om hon inte ens ser XS'en. Hon har krulligt hår som dansar runt ansiktet med varje rörelse. Konsekvent ignorera, framförallt inte säga något, det vet hon från hennes träning. Men då har hon råkat mumla sitt namn. Nåja, det är så många som heter Vilma.

"Det rätta viset är rättvist!" sjunger Feliz högt, volymmätaren slår ut långt in i det röda och då förvanskas ljudet. Feliz tittar henne i ögonen, rakt och ärligt. Hon känner att hon rodnar. Direkt känner hon även känslan igen, den har inte försvunnit, den dånar i magen och sjunger med med Feliz.

"Du vet vad det här är?" ropar Vilma högt och riktar SX'en som en pistol. Feliz står genast upp med händerna, men börjar vifta med dem så att håret och den lilla gitarren virvlar i luften, Vilma kommer av sig.

"Jag filmar dig!" hennes röst spricker.

"Ja!" säger Feliz och tittar glatt i linsen. "Hejsan! Jag är Feliz och jag sjunger med Armando om hur vi kan slå egoisterna tillsammans!"

"Fattar du vart bilderna går?" Feliz verkar inte fatta ett dugg och bry sig ännu mindre. "Direkt på internet, man kan se dig överallt i världen." Det kanske inte är sant, det är bara några få de sätter på livecam, men möjligt är det.

Feliz skrattar och börjar den där refrängen igen, rakt in i mobilen. Så tittar hon upp mot henne: "Vilma, du är fantastisk! Du sprider vårt budskap, alla kan vara med. För när vi gör tillsammans, då blir allt bättre!"

"Sluta!" skriker Vilma. "Sluta, du fån!" Idiot borde hon ha sagt, eller häxa. Hon blir medveten om folket omkring sig, irriterande blickar, viftande händer, någon slår henne med armbågen så att XS'en ramlar. Hon måste ta den, hon måste filma den som gjorde det! Fast hon ska filma deras entusiasm för den subversiva gatuartisten, de här är irriterade på henne, men nu tror kanske chefen att de är emot honom. Hon sa sitt namn, det är fel, det är registrerat, chefen kan redan ha hört det. Hon sjung med, sjung hon med? Folkmassan skanderar nu: "Egoism nej!" Orden går runt i huvudet, hon kan hela refrängen utantill. Visst sjung hon nyss, har XS'en tagit upp det? Kan man stänga av XS'en, radera en bit? Hennes pekfinger trycker redan på knapparna på undersidan. Händer det något?

"Idioter!" skriker hon stick i stäv mot folkets glädjerus. "Medlöpare! Tror ni att det gör någon skillnad vad ni ropar och …" Det är tyst. Låten tog slut och folkmassan blev tyst precis när hon … Gatuartisten står med armarna breda som en messias och ler mot henne.

"Skillnad, exakt!" Han börjar orera, sin vana trogen riktar hon XS'en och kollar visaren. Varför slår den inte ut? "Ropa, så att man hörs, det gör skillnad! Om man bara tycker nåt, det märker de inte, ingen kan titta i ditt huvud!" Är den sönder, den ramlade ju på gatan. "Men nu, idag, nu hörs vi, tillsammans har vi en stor röst som formar motvikt mot alla rika, gråa egoister. Låt det höras! Du där!" Han pekar på henne. "Du med din dyra mobil, tack att du sjung med, fick du med hela låten? En liten applåd för tjejen i grå …" Folkmassan börjar klappa och hurra, men han skriker över det: "… som nu börjar ta färg!"

På XS'en blinkar ett lila ljus, det har aldrig hänt, det där måste vara chefen. Hon är avslöjad, hela huvudkontoret tittar med. Hon är påkommen, hon är fast! Trött sänker hon handen. Kanske hon borde lämna den och springa bort.

Plötsligt står Feliz där igen, drar i hennes hand, lägger en arm om hennes axel. Glatt och öppet som förut, hon tar med henne till artisten, folket omkring applåderar för henne. Hon låter det hända, vad ska hon annars? Artisten pratar fortfarande, hon har tappat tråden, men hon märker att människorna är annorlunda mot henne, snäll nästan. Hon känner sig annorlunda, vad är det? Artisten kommer ner från Gustav Vasa, verkar vilja skaka hand. Då drar han och Feliz i var sin ärm, de drar av henne rocken. Han säger: "Dagens hjälte!" och folk jublar. Det är känslan, känslan är borta! Hon känner det inte längre i magen, det känns lugnt därnere. Som om en årslång mens har gått över. Hon tittar på folket, lyssnar på jublandet och tänker: "Är det här på riktigt?"

Hon kommer till sans när hon hör ett bekant brus, XS'en! Hon har tappat den, var är den, den får inte stjälas! Feliz har ställt foten på den. Den lila lampan blinkar fortfarande, den är inte sönder. Men det är chefen, chefen är arg, de har hört och sett …

Feliz tar upp XS'en och riktar den rakt på henne. "Det här är Vilma. Vilma har ändrat sitt liv idag. Hon var en grå mus i en svart världsordning, men nu, nu lever hon, nu är hon med oss, som vill väl, som vill ändra världen, den ska vara mänsklig igen, den ska vara rättvis, den ska få färg, precis som vår Vilma. Vilma, hur känns det?"

Hon kan inte få kontroll över sin röst. "De kommer", viskar hon. Som en bekräftelse hörs det ylande av polisbilar i fjärran. "Ge hit den, de kan spåra den." Men hon kan inte röra sig, hon kan inte förmå att ta av XS'en. Feliz vänder om sig och kastar XS'en rakt på Gustav Vasa. XS'en splittras, faller ner i flisor. Lamporna är döda.

"Så det så", skrattar Feliz. Artisten drar i hennes arm, drar med henne. Han gör en liten blink mot Vilma och de är borta, försvunna i en vink som om de kan trolla bort sig. Hela folkmassan är borta, det är bara hon och Gustav Vasa. Vilma fryser. Hon väntar på vad som måste komma, poliserna, knallarna, blodet. Hon ser den röda Seven Seaslogotypen skymta fram på marken, utan den hade hon inte hittat rocken. Hon tar upp den, den har fått lerfläckar. Ska hon ta på den? I stället kastar hon den upp på statyn, rocken hakar fast sig om Gustav Vasas axlar.

 

Spero Etiam