Spero Etiam

Fragment ur Tynia och rättvisan

 

Tynias pappa är en vänsterskrivande journalist som blir hotad och försvinner. Den tolvåriga Tynia och hennes mamma behöver fly plötsligt och lever i ständig oro medan hon upptäcker vad hennes pappa kämpar för.

 

Plötsligt inser hon: det här är på allvar. Som hennes mamma passar saker i kofferten, trycker ner dyrbara föremål mellan trosorna, drar ut tröjor hon just köpt och slänger tillbaks dem utan att bry sig om hur de hamnar i klädskåpet. Som mamma smeker fotoramen med pappa och Tynia på bildäcksgungan. Men sen låter den stå. Det här är inte en vanlig semesterförberedelse. Det här ser ut som: vi ska bort! Vi försvinner! Vi?

     “Tynia, pack din väska nu, för helsinki! Vad står du där för?” skriker mamma.

     Tynia vänder om sig och raskar till sitt rum. Hon stänger dörren. Två gånger tre meter helt och hållet hennes. Ska hon lämna det? Leonard Cohen och Maria Mena ovanför sängen. Hennes fotbollsmedaljer vid fönstret, hyllan med Harry Potter-samlingen och alla hennes skivor, gitarren som hänger bredvid, just förra veckan har hon skruvat fast hängkroken. Gitarren måste med. Och notböckerna. Men vadå, allting måste med, ska hon lämna sina grejer? Hur kan hon stoppa ner det här rummet i en resväska?

     Aj! Satansverser! Tynia får dörrhandtaget i ryggen, mamma försöker trycka upp dörren som Tynia står lutad mot. “Sofi, vad gör du.”

     “Här är din pappas väska”, svarar mamma. “Förlåt, gumma! Vi har bråttom!”

     Tynia försöker gnugga det värkande stället, hon når inte. Hon öppnar dörren och tar upp väskan. Pappas stora väska. Hur kan hon ta hans väska?

     “Sofi? Pappa då?” Mamma har gått till köket, hon hör pannor skramla. Ska hon ta med pannor?

     “Sofi!”

     “Pack den, Tynia, det är nödläge.”

 

Hon måste börja om två gånger, först för att hon bara slänger in saker, med gitarren underst. Om hon nu lägger allt prydligt ryms det mer. Och när väskan är full, hittar hon saker som ska med, sådana saker hon inte kan vara utan. Dagboken. Mr Flum. Smyckeskrinet. När kommer hon tillbaks? Vad vill mamma?

     Gitarren lös då, hon kan bära den i en hand. Hon står för länge för att välja tröjor. Hon har så vackra kortärmade. Fast det är ganska kallt än, hur länge ska de …

     “Tynia, nu går vi.”

     “Sofi! Jag är inte färdig.”

     “Tynia, vi måste gå! Tåget väntar inte.”

     Tynia lägger hastigt två tjocka tröjor ovanpå alla sina utvalda saker och trycker på locket så att luften blåses ut. “Det går alltid en till”, ropar hon. Hon springer till klädskåpet och tar den lilla rosa tröjan hon köpte med pappa på semestern. Fast hon är tillbaka på en sekund får hon trycka på igen. Tröjan skrynklas i ett litet hål mellan medaljerna och gympaskorna, men väskan går att stänga. Hon tar upp gitarren så hastigt att den krockar med hyllan och ger ifrån sig ett hårt doing!

     “Tynia för farao! Tyst! Du kan väl inte spela nu. Vem vet var de är!”

     Gitarren är oskadd, bara en rispa. Tynia suckar, sväljer en gråt, tittar runt i sitt rum på allting hon lämnar, blinkar mot Leonard och Maria och går ut. Hon stänger dörren varsamt.

 

I vardagsrummet har ingenting ändrats, vad är det som mamma har packat in? Tynia tar fotoramen från väggen med pappa när han får sitt pris, men mamma reagerar ursinnigt.

     “Låt den hänga!”

     “Men jag vill ha den.”

     “Låt hänga, sa jag!”

     Mamma hänger den tillbaks, snett, och ställer sig för den som en lejoninna. Tynia blir plötsligt rädd för henne. Rädd och arg. Bara ett ögonblick.

     “Vill du lämna allting av pappa? Tror du jag ska bara glömma honom?”

     “Du kommer inte glömma skitstöveln, du har dina minnen.”

     “Vad sa du?”

     Mamma tar sig loss från bilden och går mot köket. “Det är dags.”

     “Vad sa du, Sofi?” Tynia försöker titta så förolämpad som hon kan.

     “Ja hallå, det är han som bara försvinner och lämnar oss i allt skit.”

     “Han kan vara bortförd, han kan ligga skadad nånstans, han kan…” hon får inte bort gråten ur halsen, “… vara död!” Hon tittar på mamma som på ett vilt djur, hon har aldrig sett henne så. “Jag ska vänta på honom. Här.”

     “Tynia, vi har pratat om det. I timmar. Och det var innan den där stenen …”

     Stenen ligger kvar på golvet, det lilla brevet ligger halvt under den. Precis som de fann den igår natt. Hade inte mamma tänt ljuset, hade hon kunnat se vem som kastat den. Papperslappen läste de inte, det syntes med ett ögonkast vad budskapet var. Nu ser det ut som de aldrig läst det. Har mamma arrangerat det? Ska det se ut som om de inte var här?

     “Ta en annan bild, Tynia, ta en ur lådan. Här ska det se ut som om vi aldrig stuckit. Annars kommer de efter oss.” Mamma tar hennes arm och knuffar henne mot dörren. Tynia trycker med foten stenen under bokhyllan. Skulle de inte ha rört stenen om de var kvar? Tynia tar ett kuvert ur papperskorgen och skriver “Hej, lilla pappa!” Mamma sliter pappret ur hennes händer.

     “Har du blivit galen? Ska du skrika ut att vi flyr?”

     “Ett budskap, Sofi. Om han kommer tillbaka, måst han veta var vi är.”

     “Det går inte.” Mamma river sönder kuvertet på väg till köket, spolar ner den i diskhon. “Kom, vi går!”

     Tynia står som förstenad i vardagsrummet. Är det det? Avskedet? Farväl, pappa?

     “Kom nu, Tynia!”

     Tynia går långsamt till ytterdörren, men mamma står kvar i köket. Hon fräser: “Kom!”

     Tynia rusar till sitt rum. Hon stänger dörren och tittar runt i panik. Var? Hon fattar att ingen får kunna förstå det, bara pappa. Då tar hon en blyerts, knäfaller på sängen och krafsar några ord i Leonards vänstra öga.