Spero Etiam

Fragment ur "Dimitri och rättvisan"

 

Dimitris pappa Mikaelo, en invandrarartist och författare, försöker organisera en julfest på demokratiskt sätt kring elevernas egna idéer. Barnen är entusiastiska och börjar skriva låtar. Sedan visar det sig att några andra föräldrar planerar en traditionell luciafest bakom Mikaelos rygg. Han protesterar, men som reaktion utfryses han. I det här kapitlet kommer han till klassen för att berätta att det inte kan bli som han lovat.

 

Nu dyker Mikaelo upp mitt under historia-timmen, den är i helklass tillsammans med fyrorna och sexorna, som oftare på fredag har den andra läraren planering. Alla sitter tillsammans i en lokal och lyssnar på Gertrud som berättar om gubbar som heter Karl eller Gustav och som mördar varandra. Mitt under ett mord står Mikaelo plötsligt i klassen. Gertrud tittar förundrat, viskar några ord mot Mikaelo, drar med honom till korridoren, men kommer tillbaka ganska snabbt och då får Mikaelo ta ordet.

     “Hej! Vad många ni är!” börjar Mikaelo. Dimitri sneglar på Yvon och Lydia bredvid sig, deras ansikten visar oförståelse, men ingen verkar skicka bort fyrorna och sexorna.

     “Jo, jag hade gjort ett löfte, nämligen att hålla ett möte med klass fem och därför har jag kommit alltså.” Det är lite mummel.

     Yvon frågar: “Måste vi bort?”

     “Nej, inte för mig”, svarar Mikaelo. Han låter en liten tystnad falla innan han fortsätter. “Det blir bara kort. Vi skulle prata om hur ni vill organisera Luciafesten. Men det löftet kan jag inte hålla. Jag vill be om ursäkt.” (Mummel igen, Dimitri kan inte tyda vad de säger. Alessandra sitter plötsligt längst bak på Lisas bänk, får hon göra som hon vill numera?) “Det är så, jag har fått veta att några föräldrar redan har organiserat Luciafesten. De har hyrt Folkets Hus och Luciadräkter, det ska vara helt traditionellt och era föräldrar borde ha fått ett e-postmeddelande om detta.” (Han suckar.) “Det är alltså meningslöst att vi ska sitta och göra planer, eller hur? Jag var inte inbjuden till deras möte. Och jag har skrivit till dem att det går emot vad vi har bestämt tillsammans, då i det där klubbhuset, ni vet.” (Han tittar med en skev blick mot Gertrud, men hon sitter bara och väntar på helgen.) “Jo, nu ser ni hur det går om folk inte kan samarbeta, jag tycker det är …” (Han kommer av sig, ett ord till, pappa!) “… synd! Det ville jag säga.” (Han kollar runt, självsäker igen nu.) “Frågor?”

     “Loppisen då?” ropar Alfred. Visst, en loppis skulle det också varit. Tänkte Alfred sälja sina pepparkakor där?

     “Jag vet inte”, svarar Mikaelo. “Nu är det några som bara har sagt att det ska bli som de vill… Ja, vi kan göra detsamma och göra planer och struntar i vad de har skrivit. Men jag tycker inte man ska kämpa emot varandra, vi skulle göra det tillsammans, eller hur?” Nu blir det ordentligt tumult i klassen, Gertrud behöver säga till. När det är någorlunda tyst igen, ber Sander om ordet genom att räcka upp handen så högt att hela hans magra kropp kommer med upp.

     “Jo, säg det bara”, frågar Mikaelo.

     “Varför får vi inte säga vad vi vill? Det är ju vår fest, eller?”

     Mikaelo tittar runt, Gertrud verkar också ha vaknat till.

     “Jag vet inte. Har ingen pratat med er? Jag får i alla fall inget svar när jag frågar, jag har skickat e-postmeddelande till alla föräldrar, men om man inte svarar… Jag hoppas att ni inte gör detsamma. Alltså, prat i alla fall med varandra om ni inte är överens.”

     “Ja, men nu…” tar Gertrud initiativet tillbaka, “vi ska inte prata om olika föräldrar nu…”

     “Men det är orättvist!” ropar Knut högt.

     “Vad då?” undrar Gertrud. “Vad är orättvist?”

     Knut kommer inte längre än “jamen alltså”, men Sander hör av sig igen:

     “Att några bara kan stoppa våra planer och att de gör planer som vi inte får säga nåt om.”

     “Jag förstår.” Gertrud verkar imponerad, söker efter ord. “Jag var inte där. Men tydligen var de inte överens om era planer. Och ni måste förstå: ni är inte vuxna än, det är de vuxna som bestämmer.”

     Tystnaden varar en sekund innan Mikaelo säger lugnt: “Vad menar du med de vuxna?”

     En del skrattar, en del börjar prata med varandra, Gertrud avreagerar sig på klassen “Tyst! Tyst! TYST!” och när det blir tyst igen, sitter Sander igen med handen högst upp.

     “Ja, Sander?”

     “Kan vi inte börja om?”

     Gertrud tittar som om hon tror att Sander vill börja om hela mötet eller kanske till om med börja om hela vägen från förskoleklassen. Mikaelo nickar gillande mot Sander, men han säger bara: “Om ingen har fler frågor till mig, då tycker jag att jag måste dra mig tillbaka.”

     Han går ut på riktigt. Yvon och Lydia växlar en blick, det är samma sorts blick som förra gången. Tolkar han i alla fall.

     Dimitri försöker att inte lägga sig i. Samtalet pingpongar mellan Sander som vill ha ett nytt möte med alla och Alessandra som tycker att hennes mammas planer är så bra, att man bara inte kan ändra på dem. Då vågar ingen säger något mer. Ska hon få sista ordet?

     Gertrud, med trött röst, frågar om någon annan vill säga något om saken.

     Då vänder Dimitri om sig. “Om planerna är så bra, kan din mamma inte förklara dem för alla då istället för att bjuda in bara dina kompisars föräldrar?”

     Suckar är svaret. Men Dave, just Dave, säger att det är en bra idé.

     Gertrud vill avsluta diskussionen: “Men då säger vi så.” Hon påminner om gympakläderna på måndag och hälsar trevlig helg.

     Yvon säger: “Jag väntar på ett mord!” och Gertrud verkar helt ha glömt var hon var i sin historiesaga. Klassen strömmar redan ut och Dimitri sitter kvar. Lydia frågar tyst: “Ska du inte till din pappa?”